Om någon halkar in här och tänker att jesus, här verkar de ha dött, ingen som skriver alls.
Då kan man hitta hit istället Talldungens gårdshotell. Det är där vi håller till och lagar mat nuförtiden!

Fågel, fisk och grymtande grisar

Det blev vår tillslut. Och det kom gräslök tillslut.
Och det gjorde inte längre något att allas påklädningsork tagit slut.

I samma veva blev också pappan finslaktare. Med Skebo kött som daglig angöring fick familjen en köttgräddfil. Och tvååringen kunde sitta halvnaken i gräset och slicka tallriken från köttsaft. Eller i soffan.




Men trots det bästa grisköttet i världen finns det alltid plats för lite matjes.
Den bästa är den som köpes i kiloshink från Klädesholmen.
En vit hink med en röd vågliknande dekor. Precis lagom fast, inte för stingslig i smaken och generöst att ta av.
Dessutom till oslagbart pris i jämförelse med små ledsna konserver.


Recept:

Matjesomelett

Så många ägg som omelettandan bjuder (möjligen med lite grädde om seden är sådan)
En matjesfilé per person
Ett par matskedar gräddfil per person
Gärna lite nyklippt gräslök
Salt & peppar
Smör att steka i

Barn är alltid entusiastiska äggknäckare.
Lägg till mafiosohandlaget så är alla nöjda och skalfria.

Lättvispa ägg (med någon matsked grädde/ägg) och salt & peppar
Stek till krämig konsistens i mycket smör. (Det brynta smöret är nämligen ljuvligt till matjesen.)
Skär matjesfiléerna i sneda munsbitar och strö över omeletten
Klicka över gräddfil och klippt gräslök
Ät och strö floskler om hur gott det är.
Det är dock valfritt att slicka tallriken.


Matsaga:
Matjes är numera ursvenskt. Men ursprunget kommer från Nederländerna.
Det holländska ordet "maatjesharing" betyder ungefär jungfrusill, vilket innebär sill som inte hunnit bli könsmogen. När den unga sillen fångats läggs den i tunna och lagras ända upp till ett år. Kryddningen är bland annat kanel, kryddpeppar, nejlika och sandelträ.

De små tingens djävul

Lite förvirring kan uppstå när nu ettåringen, treåringen och snart femåringen är ett minne blott.
Tvåringen, fyraåringen och snart sexåringen gör nu entré.

Det finns även andra förvirringar i familjen.
Vilka de är är det ingen som vet på förhand, och inte alltid mitt upp i dem heller.
Utom tvååringen.

Skeden i yoghurten istället för bredvid tallriken,
hjälp att plocka fram strumpor,
inte hjälp att plocka fram strumpor,
plocka fram fel strumpor,
fel tröja på dockan,
fel tröja på tvååringen,
hjälpa att öppna dörren till micron,
titta åt något håll,
inte titta tillräckligt snabbt åt något håll,

plötsligt exploderar det.
En tvååring rymmer stora ytterligheter.

Då är lugnande, trygg mat som potatisgratäng bra terapi för föräldrarna.


Recept:
800 gr mjölig potatis (8-10st)
2dl mjölk
2dl grädde
1dl riven lagrad ost
2 vitlöksklyftor finhackade
1 tsk salt
några drag vitpeppar
2-3 hyvlingar smör

Skala och skiva potatisen. (En tvåring och en hushållskniv håller sig sysselsatta ganska länge med att dela potatisskal i mindre bitar, efter instruktioner.)
Blanda med gräddmjölk, vitlök och kryddor. Om tiden känns knapp kan det nu kokas upp 5-6 minuter i kastrull och sedan blandas med ost i form. Annars direkt i formen med ost. Platta till ytan och hyvla över ett par hyvlingar smör på toppen.
Gratinera i ugn 50 min utan uppkok, 30 med. Den ska få fin färg på ytan och fortfarande lite krämig inuti.
(Gör gärna dubbel mängd på en gång, en tvååring kommer behöva vinterkläder även nästa dag till exempel.)

Vaniljvurm

Puder ute, puder inne, sol i hjärta, sol i sinne.
Organic Vanilla

Familjen fick hem ett 10-pack långa Tahiti-stänger och ett tjog välväxta Bourbon-dito samt ett halvt hekto vaniljpulver av svartaste sort. Med porto blev det totalt $32. Allt behändigt kuvertlevererat.
Och för första gången finns inte ett spår av mammans tidigare vaniljvånda.
Som att nästan aldrig hitta rätt tillfälle att använda den där dyrbara döda orkidéen i sitt glasrör. Tillslut var det nog bara ett besök av Gael García Bernal som skulle kunna motivera vaniljstånganvändning.
Och han kommer ju inte så ofta.

Mitt i alltihop stod familjens bröllopsgåva. En glassmaskin från Italien som täcker köksbänkens tredjedel. Och längtade efter att veva svartprickiga glassmeter och inte så mycket hallonsorbet.

Nu är det annan klang i glassklockan. Och även Rute-bullarna når nya höjder med vaniljsotig smör-remons. Gael García's besöksfrekvens återstår dock att jobba på.

Matsaga:
Vaniljrankan är en lianartad orkidé som slingrar sig runt värdträd, stolpar eller annat högt att klättra på. Själva vaniljstången är blommans frukt och den enda frukten från en orkidé. En blomma ger en frukt. Frukten plockas grön och omogen, "svettas" i fuktig ugn någon vecka och torkas sen, oftast i solen. Två vanliga sorter vanilj är Tahiti-vanilj (Vanilla tahitiensis) och Bourbon-vanilj (Vanilla planifolia). Bourbonvarianten har högre halt vanillin som ger vaniljsmaken. Och smaken dröjer sig kvar längre. Tahiti-vaniljen beskrivs ofta som fruktig och blommig och mer omedelbar i smaken istället.

Gubbig potatis

Pepparkaksbakets glans ligger i degätandet tycker samtliga i familjen.

Visst kan ett fristilat hus få utskäras, men doserna mjölbegränsing, tålamod, finpill och kavelteknik som krävs för kakorna talar till förstadiets fördel.

Kylskåpskall och kryddstinn är pepparkaksdegen decembers bästa sagomysgodis.

Formarna däremot förgyller till exempel slentrian-potatisochkorv vilken dag som helst.

Mamman skar halvcentimeter skivor längs med större potatisar.

Tre och femåringen teambuildade och tryckte med samlade krafter.

Smågubbar, stjärnor, halva grisar och benlösa älgar.

Only the sky, or the potato-size, is the limit.

När det var falukorvens tur räckte egna krafter och samförståndet var slut.

Smågubbar var hårdvaluta och stjärnan oönskad.

Ettåringen löste konflikterna genom att i ett osynligt ögonblick hänga upp gubben i krukväxten i fönstret. Då kunde femåringen koppla av och övergå till att steka korvmän. Treåringen hyvlade smör och pressade vitlök över potatissamhället och stog med allvarlig min och vaktade det i ugnen.

Modern tog sitt gröna ansvar och såg till att de rafflande tillbehören, gurk- och morotsstavar, paprikabitar och vitkålssallad också dukades fram.

Gul jul

Nej familjen har inte emigrerat, bara gått i höstdvala.

Men nu närmar sig vintersolstånd och det finns hopp om bot och bättring.

En vit jul finns det nästan inga förhoppningar om.

Tack och lov att vi hittat vägen till att bemästra saffransdegen så det blir en solgul högtid iallafall.

Brödmartin är nybliven flerbarnsförälder. Och tack vare honom och Rute-bageriet är den här familjen nyblivna lussekatts hjältar.

Kesella, dubbla jäsmedel, vit sirap och noak och hans moster.

Saffransdegen har aldrig nått oanade höjder, ambitionerna till trots. Men det är ett minne blott. Tre försök senare för mamman hejda sig för att inte börja prata deg med systemetkassören och en del andra mindre hugade.

Martins recept hittar ni här. Det är Rutebageriets bullrecept. Som galant modifieras med saffran för evig lycka. (Om än en dyrare sådan den här säsongen.)

Tricket, och det är simpelt, tro inget annat, är FÖRDEG.

Och som bonus mår degen förträffligt av att ta en tur i kylskåpet i väntan på ivriga bakhänder. Då är den dessutom tempurmadrasskonsistensig och lättkavlad utan att kladda.

(Delar ar av receptet klipps in (hoppas det är ok med Brödgurun) för att understryka att det inte är några rådjursklövar, alpblommor eller annat magiskt som krånglar till det. Dock bytes kardemumman mot 1 gr saffran och ta det piano med mjölet andra rundan. Det går åt mindre än i receptet är vår empiri. Men läs det på plats för utmärkt beskrivning)

Fördeg
250 g vatten
250 g mjölk
50 g jäst
500 g mjöl

blandas och jäses 1 timme

Deg
500 g vetemjöl (här gick det åt lite mindre för oss alla gångerna, kanske ca 400gr)
8 g salt
(12 g kardemumma) denna bytes ut mot 1g saffran
200 g smör
200 g socker

knådas och jäses 1 timme på bänken alternativt i kyl tills saffransandan faller på det närmsta dygnet.

En omgång kavlades ut och breddes med smör/socker/mandelmassa till snäckor galore.

En andra rullades, russinades och skapades.

Båda omgångarna provsmakades ordentligt.

Men det var bara ettåringen som spottade ut igen. Noggrant på plåten dessutom.

Mamman lyfte bort de utspottade kreationerna i smyg.

Saffransbullarna blir suveränt luftiga, saftiga och vackra. Svettigt bra helt enkelt.

Nästan så bra att snickarna som arbetar på utbyggnad av det lilla egnahemsdockhuset glömde bort att skicka faktura. Tyvärr bara nästan.

Femåringen och treåringen däremot de glömde hela världen förutom degkonsten för en stund.

Matsaga:

Det röda små trådarna eller skruffset som färgar hela degen gul kommer från en krokusblomma. Det är blommans märken som försiktigt plockas och rensas för hand.

Till ett kilo saffran går det åt mellan 100 000 - 200 000 blommor. Och det är världens dyraste krydda. I år är den extra dyr eftersom Iran, som är ett av de länder som odlar mest saffranskrokus, haft kallt och dåligt blomväder.

Sugjakt

Denna helgen har haft två uppskattade favoriter i repris.

Kronärtskocka som snacks istället för ostbågar till fredagsfilmen.
Ettåringen plockade sammanlagt tre blad men fyllde istället på sin smörbytta fyra gånger.
Tre och femåringen njöt alla bladen och lämnade sen förträffligt varsin botten till föräldrarna.

Två flugor på smällen
Än har ingen i trion genomskådat den utstuderade planen bakom dammsugarleken.

Föräldern dammsuger och jagar samtidigt små barnfötter.
Barnfötterna i sin tur är fredade i samma stund ägaren plockar upp ett felplacerat föremål och freden håller i sig ända tills det ligger på rätt ställe. Sen är de fritt villebråd tills de snappar tag i en till sak att lägga rätt.
Barnen skrattar så de kiknar.
Ni hör ju själva. What a blast.

Vill man så kan man ta det ännu en dimension och avrunda med ballongmagi över utblåset.

Fläderharmoni

En sax, en sax, otaliga äro dina vägar.

Lite baconstrimlor
ett stycke lillebrorshår
massa papper
något snöre
och en massa fläderbärsklasar.

En lockande brygd från inspirerande Anna B , som så förträffligt sammanfaller med grisiga influensor, satte fokus på kojans klätterträd.

Lyckligt klättrade en treåring och en femåring upp på knotiga flädergrenar.
Mamman sträckte upp saxar. Och höll i uppsamlande hink. Varvat med en ettåring som ville göra chin-ups på en gren.

Några sniglar och ett par liter fläderbär senare klättrades det ner.



Ett fårskinn på trappbron.
Femåringen och mamman satt och pratade och gaffelrepade.
Ettåringen satt i ordlös mindfullness och plockade bären var för sig.

När solen sen sken över trappen var idyllen ett faktum.

Sen välte katten ut ettåringens bär, treåringen upptäcktes av femåringen med dennes riddare, och mamman strumptrampade in en fläderklase i hallmattan.

Receptet finns här och innehåller förutom en liter bär, vatten, socker och kanelstång.
Vi prövade även halva satsen med stjärnanis (med någon svag tanke runt kompisarna hallon och lakrits).

Sen skiljdes tyvärr smakpreferenserna från Annas familj.
Mamman tänkte koncentrerat på immunförsvarsboosten och smakade en sked till.
Det var det ingen annan som gjorde.
Och stjärnanisenvarianten var svårast.

Men när man har så trivsamma förberedelser så gör det inget att det blir äppelkräm av fläderbärsoppan till slut.

Matsaga:
För länge sedan trodde man att en fläderbuske kunde skydda mot en massa ont. Vissa menade att det var grenarnas starka doft som skrämde bort häxor och trolltyg, andra att eftersom det var gudinnan Frejas träd så höll hon sina skyddande krafter över de som bodde i närheten och lockade också till sig goda vättar.
För att dra nytta av det planterades ofta en buske vid husknuten eller grinden. En del spikade även upp en fläderkvist över dörren av samma anledning. En planterad fläderbuske fick man inte hugga ner, då kunde man istället drabbas av olycka.

Grenarnas märg är lätt att ta bort och de har ofta använts till visselpipor och flöjter förr i tiden. Av fläderblommorna görs vanligen saft. En del menar också att te på dem är svettdrivande och därmed bra vid förkylning till exempel.
Bären är rika på c-vitamin och andra nyttiga så kallade antioxidanter och våra far- och mor-föräldrar fick ofta dricka fläderbärssaft vid förkylning. På senare tid har vissa undersökningar visat att fläderbär verkar kunna motverka förkylningar och även dämpa inflammationer och influensa.

Plötsligt händer det

Alla minderåriga sover runt sju.

Då kan föräldrarna fira med matlagningsvideopodcasts.

Via iTunes gå till iTunes store och sök i lilla rutan i högra hörnet: 

cooks illustrated.

och slå er lös. 

Uppföljaren på NY times kioskvältare No knead bread; 

Almost no knead bread, No knead bread 2.0, 

rekommenderas. 

Går ni inte via iTunes så kan man hitta  videon här  (det är enkelt att anmäla sig till gratisprovmedlemskapet) 

Färgkommando

Ibland händer det att en majoritet av familjen befinner sig i mataffären.
Mamman och pappan brukar oftast försöka undvika just den settingen.
Tre barn med sex ben, en förälder med två händer, lågt blodsocker, knorvliga gångar, hälsenehuggande vagnar, lockande godis och allmän dystopi gör det lite olustfyllt för alla ibland.

Igår blev det färguppdrag istället för inbördeskrig.

Den oformulerade middagen fick färgtema. Som vägledande hand i butiken.
Femåringen valde gult.
Mamman frågade treåringen om inte grönt var en bra färg.
Treåringen tyckte glass var en bättre färg.
Efterrättsfärg.

Till kassan hade vi bland annat: Gul paprika, gul zucchini (som bonus lite mjukare i smaken än den gröna), kantareller, citron, gulorange kittost, frusen majs, ägg ("gula inuti") mangosorbet ("gult och glass!" fem och treåringen var rörande överrens), hela hälsenor och alla med oss, potatis ("ljusgul inuti") och felfärgsynkat bacon.

Det blev: en potatis och zucchinisoppa, med smörfrästa kantareller och bacon som topping. Mathängslen i form av några kokta ägg, kalla paprika bitar och uppsmörad majs, och små brödbitar med kittost.
Efterrättsglassen gav sig frimodigt ur färgspåret med konfettikolorerat strössel i dubbeldopp.

Sur deg

Med en ettåring på bänken får man trivsamt baksällskap.
Även degen kan få oväntat sällskap.



När mamman skulle dela degen för jäsning uppenbarade sig något.
Oberört knådad låg den där, mörkgrön och halvt inhöljd i glutinös massa.
Det blev ingen lime i limpan den här gången.
Det fick räcka med äpplen och valnötter.

Mathängslen

Pappan är kock. Farmor är kock.
En värld är full av maträtter med namn.
Osso Bucco, Biff à la Lindström, Laxpudding, Vitello tonnato, Panzanella, Falsk wienerschnitzel, Pasta alla carbonara.
Givna ensembler och uppställningar.

Och så varjedagbarnlivet som huvudrollsinnehavare.
Uppskattar inte sina klassiker. Skitdålig på att lära sig sina repliker. Improvisation.

En femårings smaklökar är inte ingredienslojala. Inte treåringens ögon heller.
Men barn med mat i magen är de skönaste barnen. Och mat tillsammans runt bordet är de bästa måltiderna.

Tur att det finns mathängslen.

Som sidekick till huvudrätten.
De stagar upp, erbjuder säkerhetslinan och tryggar viss mättnad.
Och rättfärdigar ägget till kalopsen.

Några av våra:
bönor/linser/bönsallader
kokt/stekt ägg
kokt/rostad/stekt potatis
rostade rotfrukter
ärtor
majs
haricots verts
rå morot
vitkålsallad
gurka
små tomater
ris
mandlar/cashewnötter
rostade solros/pumpafrön
oliver

Åskådarplats

Alla vet att den bästa platsen på festen oftast är köket.

När mamman var pytteliten fanns det kvällsstunder av oro och snyft.
Den bästa boten fanns i föräldrars stående famn.

Så kom det sig att mamman fick lära sig livets (enarmade) väsentligheter redan från tidigaste ålder. Instucken i pappans ena armgrop när han pysslade i köket.

Som att bechamelen sjudit nästan färdigt när första bubblan syns.
Att köttet kan vändas när en bloddroppe kryper upp på ovansidan.
Att omelettepannan bara sköljs med varmt vatten.

Outtömliga är insikterna som görs i ett kök.

Familjen har upptäckt hjälpmedel som dessutom gör det möjligt med tvåhandsupplevelser.
Även för syskonen.
Från tidig kläckning har så de små kåldolmarna suttit på mage eller rygg.

Nöjda, nära och nyfikna.
Och sovande.


Trött marsipangris i mei-tai

Ergo, beco, angelpack, sutemi, manduca, mei-taier eller sjalar.
Mer ovärderliga än vassa knivar och smör.
Vraka och välj. Garanterad framgång.
Mamman bjuder på kakkalas och justeringshjälp om någon blir besviken.

Flower power

Någon gång i någon framtid kommer familjens måltider bestå av långalånga samtal, noggrant smakande, uppskattande kommentarer, långsamt tempo och en enda stor kärleksfull enighet.

I denna nutid är det mera rumphalkande, avbrytande, syskonbråkande, jagtyckerinteom-ande och springibenigt.

Å andra sidan lyser undantagen desto kraftfullare.



En hel klan samlades runt bordet och kronärtskockorna.
Blad gnagdes och smördoppades.
Matkomplimanger utdelades.
Veteöl hann drickas.
Vuxenmeningar avslutas.

Tänk att en tistelväxt kan bidra med något så angenämt.

Recept: Kronärtskockor
Kronärtskockor, 1/pers
kokas i saltat vatten (citronen, som ofta föreslås koka med för att behålla grönfärgen bättre, har vi utrangerat eftersom vi inte tycker den gör någon skillnad) tills dess att bladen går lätt att lossa från blomman/skockan.

Servera med rumstempererat smör smaksatt med lite citronsaft och denna potenta sardellvariant.

Ligg sen och läs saga för barnen och tänk på hur otroligt fina de är egentligen. Och hur härligt det är att äta mat tillsammans med dem. Alltid.

Matsaga:
Kronärtskockan är en tisteläxt och själva skockan är den stora outslagna blomknoppen. Växten blir 1,5-2meter hög och är en tvåårig växt som blommar först andra året. Tillägg:Om de inte planteras tidigt redan i jan/feb, då kan man få lyckan att skörda redan samma år. Det finns ett flertal olika arter, några är klotrunda andra är smala och avlånga och färgerna varierar från gröngrått till violett.

Plättlätt

Vad är det med pannkakor och plättar egentligen, som gör dem så oemoståndliga?
Och hur kan det få plats fler pannkakor i en treårings mage än i en trettioårings?

Mammans mamma hade en mycket god vän som mitt i småbarnsåren genomgick en långvarig cellgiftsbehandling.
När hon aptitlös fick frågan av sin man om det fanns något, vad som helst, hon kunde tänka sig att äta, svarade hon pannkakor.

Mannen, som ju önskade henne allt gott, stekte pannkakor. Han önskade henne lite extragott och tillsatte grahamsmjöl, eftersom det blir lite mer näring tänkte han.
Vänmamman tog första tuggan och bröt sedan gråtande samman.
"Det enda jag önskade var pannkakakor och inte ens då kan du låta bli att förstöra dom och göra dom nyttiga!

Detta minns mamman sedan barnsben.
Och kan inte låta bli att känna sig lite skyldig varje gång hon försöker ge pannkakssmeten någon sidekick för att stärka den.

Men de här majsplättarna behöver inte skämmas för sig. Och fick bara någon liten förstärkning.

Recept: Majsplättar

250 gr majs (vi föredrar smaken på fryst framför konserv)
3 ägg
3 dl naturell yoghurt
0,5tsk salt
1 dl vetemjöl
2 dl majsmjöl
2 tsk bakpulver
1 riven morot
lite svartpeppar
ev några stänk tabasco

smör att steka i

Majs och yoghurt mixas. Småkockar skalar varsin morot som de äter upp. Femåringen skalar en till som rivs. Blanda i morot och kryddor. Mjölerna och bakpulvret blandas med varandra och rörs i smeten. Om en treåring siktar i mjölet i smeten, ha en bricka under.
Klicka ut små plättar i stekpannan, ca 4-5 st per panna stekte vi.
Stek i smör med lite olja så tål det värmen bättre. Vi körde rejält med bregott. Femåringen och treåringen turades om att steka. Ettåringen åt bregott med tesked under tiden.
Plättarna vänds när ytan börjar stelna till.

Till dem åt vi kokt ris (råris med rött ris iblandat), knaperstekt fläsk och en syrlig tomat och bönsallad med koriander och kände oss lite centralamerikanska.

Men det är fortfarande ett mysterium hur små magar kan få plats med så mycket pannkakor.

Matsaga:
Det röda riset för sin rödbruna färg från ytterskalet som omger det. Precis som på andra råris så har man låtit det sitta kvar istället för att skala bort det. De röda rissorterna är nära släkt med vårt vanliga ris.
Eftersom det lätt korsar sig med vanligt ris och kan resultera i mindre skördar ses det som ett ogräs bland vanliga risodlare. Dessutom släpper det röda riset sina korn när de mognar till skillnad från vanligt ris som håller kvar kornen på axet. Då hamnar det fler röda riskorn i marken till nästa år och så blir ännu mer av åkern uppblandad med rött ris. För att undvika detta får de vanliga risodlarna odla andra grödor vartannat år för att bli av med rödriset.
Som tur är finns de de odlare som koncentrerar sig på det röda riset också.

I södra Frankrike, Europas nordligaste risodlingar, finns stora odlingar av rött ris. De kom till på 1800-talet för att rena den salta Rhone-deltamarken så att andra grödor kunde odlas. Under andra världskriget återupptogs risodlingen igen, bland annat eftersom importen över havet avbrutits. Idag upprätthålls de genom jordbruksstöd, men det är en annan historia.

Sommelierer och sagofanta

För några dagar sedan hade familjen vän-rik middag.
Med världsmästarsommelierer i sällskapet spände dryckesutbudet från avocadovin och jäst stomjölk till flertusenkronors bordeauxer.

Och familjens fanta.
Tre och femåringen bjöd noggrant tillblandad.
Välbalanserad, fruktig, mineralig med en lätt oxiderad ton. Tydlig terroir. Vinner inte på lagring.

Recept: sagofanta
Kolsyrat mineralvatten
Äppeljuice

Vill man ha mycket kolsyra tar man outspädd juice, annars utblandad, och tillsätter mineralvattnet. Läskande i dubbel bemärkelse.

Om den orangea varianten säger treåringen att det är sån där låtsasfanta. Mamman säger inget men tänker mindre raffinerat socker. Och vinsten av att själv eftertänksamt få smaka sig fram till sin egen preferens.

Om den jästa stomjölken sades det mycket. Men först efter att det kväljts, ögontårats och slutligen vadhetsats mellan mamman och sommeliern.
Sverige kan känna sig lugn inför VM 2010. En representant som höjer hästglaset igen, med anledningen man måste lära känna dryckens själ, det är en grundlig person.

Kärlek och köttbråk

När mamman cyklade den där långa vägen genom Europa hägrade en särskild belöning innanför den franska gränsen. Samma lockelse var mantrat på de vansinnesstora motorvägslabyrinterna som ledde in i Paris.

En uppriktig surdegsbaguette med rejält lager rillettes och cornichons.

Hemkänsla i en fransk stad uppnås genom att leta upp sin noggranna bagare och en slaktare med rätta rillettehandlaget. Må det vara gås-, anka- eller grisrillette, har man funnit sin rilletteslaktare spelar inte knasbyråkrati, könsroller eller hundbajs lika stor roll.

Matsaga av familjärare modell:
Något år efter de slagit sig samman fick mamman förmånen att inviga pappan i rillettens rike. Nu hade de en gemensam drivkraft att angöra Frankrike; att få frossa i och dessutom medbringa någon kluns vaxpappersinslagen, fet köttsylta.
Den åt oftast mamman och pappan i kapp stående i köket.

Så kom förra sommaren och blev en milstolpe i familjens tillvaro.
De prövade och konstaterade överväldigade att de kunde göra sin egen rillette.

Som tur var gifte de sig några dagar senare och fick hjälp av hundratalet gästar att äta upp den. Annars hade sagan varit all och de tvenne vilat i salig fläskdöd på trägolvet.


rilletten slukades innan någon hann fånga den digitalt

Recept:
Inspirerande Gitto och pålitliga Griskindspatrik har recept och tydligt tillvägagångssätt.
(I Anthony Bourdains "Les Halles" finns det lite ordsmideri om man vill ha utfyllnad.)

Fläsksorter kan variera (ursprungligen är det ju ett av leden i att tillvarata alla delar på grisen, så bryt inte rygg för att leta upp exakta styckningsdelar. Däremot helst från en gris med försvarbart leverne).

Denna gång blev det vendelgris och
ca 1kg färskt sidfläsk
knappt kg bogfläsk
halvt kilo fläskkarré
fläskben
knappt 300 gr ister

Vi föredrar den okryddad bortsett från salt, lite timjan, något lagerblad och några rejäla drag med svartpepparkvarnen.

När köttet kokat sin evinnerlighet i lugn och ro i ugnen är det en lockande samlingsplats för valfritt antal småkockar. Efter att ha avlägsnat alla ben tar slutsteget vid.
Med slevar eller gafflar bråkar man köttet i trådar och smakligt rörig konsistens.

Sen lever man lycklig i många sina dagar.

Bitna gröna tomater

Familjen när en syrlig marsipangris vid sin barm.
Ettåringen har en förbluffande fäbless för syror av rang.

Hon suger i sig senapstuben, sörplar upp bönsalladens vinägrett, biter i citronerna.
Och tar tuggor av de gröna tomaterna.
För att femåringen skall få skörda åtminstone någon tomat från den dagisplanterade plantan har det masskompletterats med avledande plantor som försvarstrupper. Och drottningplantan placerats på ett bord.
Tack och lov dyker det upp mer och mer gröna smultron i gerillan.

Recept: Syrlig tomatsalsa aka Pebre-variant

4 tomater
1 gul lök (vi varierar med röd också)
1 knippe koriander (krukvarianten är himla klen, det lönar sig att leta på torg och i orientaliska butiker efter knippen)
1/2-1 pressad citron (ofta skvimpar vi i lite röd vinäger också)
några skedar Aji chileno, syrlig chilipasta på påse. (alt färsk hackad röd chili, alt annan chilipasta som sambal eller så. Få inte magsår över att hitta rätt chili om det är krångligt)
salt
vitlök om andan faller på

Låt småkockar plocka bort korianderns grövsta stjälkar. Finhacka tomat, lök och koriander. Blanda allt och smaka av. Vill man så blandar man två skålar, den ena kanske utan chili.
Ettåringens belgiska blå-smaklökar äter chilivarianterna ibland, oftast utan. Tre och femåringen föredrar utan chili och ibland inte alls.

Snarlik men olik

I huset finns nu äntligen de ljuvligaste kattungar.
Och utanför dörren en behaglig årstid.
Familjen har det fint.

Sommarvärmen skapar ett sug efter läskande intag.
Det slukas vattenmelon (den enorma, avlånga sorten är överlägset smakrikast, sötast och o-mjöligast)
Det knapras gurka.
Det skärs krispiga paprikabitar
Och det dricks vatten och stundtals saft.

I familjens lillilla trädgård finns en storstor fläder. Den tittar mamman och pappan på varje år och ser framför sig de imponerande mängder saft den skall vara upphov till.
Ett år har de fryst in en ansenlig mängd blommor. Som hyllprydnad till nästa år.
Flera andra år har blomningen och plockningen inte varit synkroniserade. Tanken räknas också.

Men i år blev det saft.
Tre och femåringen klippte klasar, mamman stödräknade efter tretton upp till femtio.
Citron skivades och treåringen byggde den finaste citronskivs- och blomvärld i skålen.
Som fick sockerlagsöversvämmas dramatiskt. Sen fick det dra. Och röras i om man ville.

Och tänkas på att om man precis har fått hem kattungar och man gör flädersaft så är det kanske inte katterna som har valt fel plats för toalettbestyr. Det är förmodligen flädern som är skyldig.

Recept: Flädersaft (så här års för de som har fläderblommor i frysen )
50-60 klasar fläderblom
3-4 citroner i skivor
1000gr socker (dubbel mängd om den inte ska frysas) hälften råsocker ger en lite djupare kulör och smak
1 msk citronsyra
2 l vatten

Koka upp vattnet och rör i sockret och citronsyran. Häll över de varvade blommorna och citronskivorna. Täck och låt dra svalt 3-4 dagar. Sila av på plastflaskor och frys.

Gud i maten

En engelsman mamman mötte i Paris för länge sedan lyfte fram majonäsen som det ultimata beviset på guds existens.
Utan en högre makt skulle inte äggula och smaklös olja med modesta tillägg kunna åstadkomma något så överjordiskt fint.

Vår ettåring håller antagligen med.
Allra helst en nyvevad aioli.
Tur att pappan är majo-kung.

Innan mamman mötte majonäspappan trodde hon att hon inte tyckte om majonäs.
Och att det var lika svårbemästrat som rubiks kub eller cirkelandning.
Nu vet hon bättre.


Recept:
3 äggulor
cirkus en msk dijonsenap
1 skvätt citron och en skvätt vitvinsvinäger
4 dl neutral olja (olivolja ger en för hög beska i det här sammanhanget)
(vitlök efter smak, 2-3 st klyftor ungefär)
salt efter behag

Om äggen och oljan har samma temp minskar risken för att det skär sig. Men det går ändå.
Barnhänder är väldigt fina på att skilja gula från vita mellan fingrarna. Och barnmänniskor väldigt glada över att få göra det.
Rör ihop senap, äggula och syra. Häll på oljan droppvis under vispning. Vartefter det börjar tjockna så kan man öka på oljetakten om man vill. Smaka av med salt och ev krydda. Utöver vitlök förekommer citron, basilika, dill och chilivarianter hos oss.