Plättlätt

Vad är det med pannkakor och plättar egentligen, som gör dem så oemoståndliga?
Och hur kan det få plats fler pannkakor i en treårings mage än i en trettioårings?

Mammans mamma hade en mycket god vän som mitt i småbarnsåren genomgick en långvarig cellgiftsbehandling.
När hon aptitlös fick frågan av sin man om det fanns något, vad som helst, hon kunde tänka sig att äta, svarade hon pannkakor.

Mannen, som ju önskade henne allt gott, stekte pannkakor. Han önskade henne lite extragott och tillsatte grahamsmjöl, eftersom det blir lite mer näring tänkte han.
Vänmamman tog första tuggan och bröt sedan gråtande samman.
"Det enda jag önskade var pannkakakor och inte ens då kan du låta bli att förstöra dom och göra dom nyttiga!

Detta minns mamman sedan barnsben.
Och kan inte låta bli att känna sig lite skyldig varje gång hon försöker ge pannkakssmeten någon sidekick för att stärka den.

Men de här majsplättarna behöver inte skämmas för sig. Och fick bara någon liten förstärkning.

Recept: Majsplättar

250 gr majs (vi föredrar smaken på fryst framför konserv)
3 ägg
3 dl naturell yoghurt
0,5tsk salt
1 dl vetemjöl
2 dl majsmjöl
2 tsk bakpulver
1 riven morot
lite svartpeppar
ev några stänk tabasco

smör att steka i

Majs och yoghurt mixas. Småkockar skalar varsin morot som de äter upp. Femåringen skalar en till som rivs. Blanda i morot och kryddor. Mjölerna och bakpulvret blandas med varandra och rörs i smeten. Om en treåring siktar i mjölet i smeten, ha en bricka under.
Klicka ut små plättar i stekpannan, ca 4-5 st per panna stekte vi.
Stek i smör med lite olja så tål det värmen bättre. Vi körde rejält med bregott. Femåringen och treåringen turades om att steka. Ettåringen åt bregott med tesked under tiden.
Plättarna vänds när ytan börjar stelna till.

Till dem åt vi kokt ris (råris med rött ris iblandat), knaperstekt fläsk och en syrlig tomat och bönsallad med koriander och kände oss lite centralamerikanska.

Men det är fortfarande ett mysterium hur små magar kan få plats med så mycket pannkakor.

Matsaga:
Det röda riset för sin rödbruna färg från ytterskalet som omger det. Precis som på andra råris så har man låtit det sitta kvar istället för att skala bort det. De röda rissorterna är nära släkt med vårt vanliga ris.
Eftersom det lätt korsar sig med vanligt ris och kan resultera i mindre skördar ses det som ett ogräs bland vanliga risodlare. Dessutom släpper det röda riset sina korn när de mognar till skillnad från vanligt ris som håller kvar kornen på axet. Då hamnar det fler röda riskorn i marken till nästa år och så blir ännu mer av åkern uppblandad med rött ris. För att undvika detta får de vanliga risodlarna odla andra grödor vartannat år för att bli av med rödriset.
Som tur är finns de de odlare som koncentrerar sig på det röda riset också.

I södra Frankrike, Europas nordligaste risodlingar, finns stora odlingar av rött ris. De kom till på 1800-talet för att rena den salta Rhone-deltamarken så att andra grödor kunde odlas. Under andra världskriget återupptogs risodlingen igen, bland annat eftersom importen över havet avbrutits. Idag upprätthålls de genom jordbruksstöd, men det är en annan historia.