När mamman var pytteliten fanns det kvällsstunder av oro och snyft.
Den bästa boten fanns i föräldrars stående famn.
Så kom det sig att mamman fick lära sig livets (enarmade) väsentligheter redan från tidigaste ålder. Instucken i pappans ena armgrop när han pysslade i köket.
Som att bechamelen sjudit nästan färdigt när första bubblan syns.
Att köttet kan vändas när en bloddroppe kryper upp på ovansidan.
Att omelettepannan bara sköljs med varmt vatten.
Outtömliga är insikterna som görs i ett kök.
Familjen har upptäckt hjälpmedel som dessutom gör det möjligt med tvåhandsupplevelser.
Även för syskonen.
Från tidig kläckning har så de små kåldolmarna suttit på mage eller rygg.
Nöjda, nära och nyfikna.
Och sovande.
Trött marsipangris i mei-tai
Ergo, beco, angelpack, sutemi, manduca, mei-taier eller sjalar.
Mer ovärderliga än vassa knivar och smör.
Vraka och välj. Garanterad framgång.
Mamman bjuder på kakkalas och justeringshjälp om någon blir besviken.
Oh yes. Det är dagsens sanning :) Sjal+matlagning=sant.
SvaraRaderaJag hivades upp på diskbänken för att hjälpa till. Och på köksstolar. Finns bilder där jag står och skär morötter i diverse skeva bitar. Det dröjde en del åt, okej många år, innan jag fastnade i matlagning fast som bekant har var sak sin tid.
SvaraRaderaJessika, bänkar är inte så dumma dom heller!
SvaraRaderaJohanna, den enda baksidan är att tomatsås är så jämrans svårt att tvätta bort från siden-meitaier.