Plötsligt händer det

Alla minderåriga sover runt sju.

Då kan föräldrarna fira med matlagningsvideopodcasts.

Via iTunes gå till iTunes store och sök i lilla rutan i högra hörnet: 

cooks illustrated.

och slå er lös. 

Uppföljaren på NY times kioskvältare No knead bread; 

Almost no knead bread, No knead bread 2.0, 

rekommenderas. 

Går ni inte via iTunes så kan man hitta  videon här  (det är enkelt att anmäla sig till gratisprovmedlemskapet) 

Färgkommando

Ibland händer det att en majoritet av familjen befinner sig i mataffären.
Mamman och pappan brukar oftast försöka undvika just den settingen.
Tre barn med sex ben, en förälder med två händer, lågt blodsocker, knorvliga gångar, hälsenehuggande vagnar, lockande godis och allmän dystopi gör det lite olustfyllt för alla ibland.

Igår blev det färguppdrag istället för inbördeskrig.

Den oformulerade middagen fick färgtema. Som vägledande hand i butiken.
Femåringen valde gult.
Mamman frågade treåringen om inte grönt var en bra färg.
Treåringen tyckte glass var en bättre färg.
Efterrättsfärg.

Till kassan hade vi bland annat: Gul paprika, gul zucchini (som bonus lite mjukare i smaken än den gröna), kantareller, citron, gulorange kittost, frusen majs, ägg ("gula inuti") mangosorbet ("gult och glass!" fem och treåringen var rörande överrens), hela hälsenor och alla med oss, potatis ("ljusgul inuti") och felfärgsynkat bacon.

Det blev: en potatis och zucchinisoppa, med smörfrästa kantareller och bacon som topping. Mathängslen i form av några kokta ägg, kalla paprika bitar och uppsmörad majs, och små brödbitar med kittost.
Efterrättsglassen gav sig frimodigt ur färgspåret med konfettikolorerat strössel i dubbeldopp.

Sur deg

Med en ettåring på bänken får man trivsamt baksällskap.
Även degen kan få oväntat sällskap.



När mamman skulle dela degen för jäsning uppenbarade sig något.
Oberört knådad låg den där, mörkgrön och halvt inhöljd i glutinös massa.
Det blev ingen lime i limpan den här gången.
Det fick räcka med äpplen och valnötter.

Mathängslen

Pappan är kock. Farmor är kock.
En värld är full av maträtter med namn.
Osso Bucco, Biff à la Lindström, Laxpudding, Vitello tonnato, Panzanella, Falsk wienerschnitzel, Pasta alla carbonara.
Givna ensembler och uppställningar.

Och så varjedagbarnlivet som huvudrollsinnehavare.
Uppskattar inte sina klassiker. Skitdålig på att lära sig sina repliker. Improvisation.

En femårings smaklökar är inte ingredienslojala. Inte treåringens ögon heller.
Men barn med mat i magen är de skönaste barnen. Och mat tillsammans runt bordet är de bästa måltiderna.

Tur att det finns mathängslen.

Som sidekick till huvudrätten.
De stagar upp, erbjuder säkerhetslinan och tryggar viss mättnad.
Och rättfärdigar ägget till kalopsen.

Några av våra:
bönor/linser/bönsallader
kokt/stekt ägg
kokt/rostad/stekt potatis
rostade rotfrukter
ärtor
majs
haricots verts
rå morot
vitkålsallad
gurka
små tomater
ris
mandlar/cashewnötter
rostade solros/pumpafrön
oliver

Åskådarplats

Alla vet att den bästa platsen på festen oftast är köket.

När mamman var pytteliten fanns det kvällsstunder av oro och snyft.
Den bästa boten fanns i föräldrars stående famn.

Så kom det sig att mamman fick lära sig livets (enarmade) väsentligheter redan från tidigaste ålder. Instucken i pappans ena armgrop när han pysslade i köket.

Som att bechamelen sjudit nästan färdigt när första bubblan syns.
Att köttet kan vändas när en bloddroppe kryper upp på ovansidan.
Att omelettepannan bara sköljs med varmt vatten.

Outtömliga är insikterna som görs i ett kök.

Familjen har upptäckt hjälpmedel som dessutom gör det möjligt med tvåhandsupplevelser.
Även för syskonen.
Från tidig kläckning har så de små kåldolmarna suttit på mage eller rygg.

Nöjda, nära och nyfikna.
Och sovande.


Trött marsipangris i mei-tai

Ergo, beco, angelpack, sutemi, manduca, mei-taier eller sjalar.
Mer ovärderliga än vassa knivar och smör.
Vraka och välj. Garanterad framgång.
Mamman bjuder på kakkalas och justeringshjälp om någon blir besviken.

Flower power

Någon gång i någon framtid kommer familjens måltider bestå av långalånga samtal, noggrant smakande, uppskattande kommentarer, långsamt tempo och en enda stor kärleksfull enighet.

I denna nutid är det mera rumphalkande, avbrytande, syskonbråkande, jagtyckerinteom-ande och springibenigt.

Å andra sidan lyser undantagen desto kraftfullare.



En hel klan samlades runt bordet och kronärtskockorna.
Blad gnagdes och smördoppades.
Matkomplimanger utdelades.
Veteöl hann drickas.
Vuxenmeningar avslutas.

Tänk att en tistelväxt kan bidra med något så angenämt.

Recept: Kronärtskockor
Kronärtskockor, 1/pers
kokas i saltat vatten (citronen, som ofta föreslås koka med för att behålla grönfärgen bättre, har vi utrangerat eftersom vi inte tycker den gör någon skillnad) tills dess att bladen går lätt att lossa från blomman/skockan.

Servera med rumstempererat smör smaksatt med lite citronsaft och denna potenta sardellvariant.

Ligg sen och läs saga för barnen och tänk på hur otroligt fina de är egentligen. Och hur härligt det är att äta mat tillsammans med dem. Alltid.

Matsaga:
Kronärtskockan är en tisteläxt och själva skockan är den stora outslagna blomknoppen. Växten blir 1,5-2meter hög och är en tvåårig växt som blommar först andra året. Tillägg:Om de inte planteras tidigt redan i jan/feb, då kan man få lyckan att skörda redan samma år. Det finns ett flertal olika arter, några är klotrunda andra är smala och avlånga och färgerna varierar från gröngrått till violett.

Plättlätt

Vad är det med pannkakor och plättar egentligen, som gör dem så oemoståndliga?
Och hur kan det få plats fler pannkakor i en treårings mage än i en trettioårings?

Mammans mamma hade en mycket god vän som mitt i småbarnsåren genomgick en långvarig cellgiftsbehandling.
När hon aptitlös fick frågan av sin man om det fanns något, vad som helst, hon kunde tänka sig att äta, svarade hon pannkakor.

Mannen, som ju önskade henne allt gott, stekte pannkakor. Han önskade henne lite extragott och tillsatte grahamsmjöl, eftersom det blir lite mer näring tänkte han.
Vänmamman tog första tuggan och bröt sedan gråtande samman.
"Det enda jag önskade var pannkakakor och inte ens då kan du låta bli att förstöra dom och göra dom nyttiga!

Detta minns mamman sedan barnsben.
Och kan inte låta bli att känna sig lite skyldig varje gång hon försöker ge pannkakssmeten någon sidekick för att stärka den.

Men de här majsplättarna behöver inte skämmas för sig. Och fick bara någon liten förstärkning.

Recept: Majsplättar

250 gr majs (vi föredrar smaken på fryst framför konserv)
3 ägg
3 dl naturell yoghurt
0,5tsk salt
1 dl vetemjöl
2 dl majsmjöl
2 tsk bakpulver
1 riven morot
lite svartpeppar
ev några stänk tabasco

smör att steka i

Majs och yoghurt mixas. Småkockar skalar varsin morot som de äter upp. Femåringen skalar en till som rivs. Blanda i morot och kryddor. Mjölerna och bakpulvret blandas med varandra och rörs i smeten. Om en treåring siktar i mjölet i smeten, ha en bricka under.
Klicka ut små plättar i stekpannan, ca 4-5 st per panna stekte vi.
Stek i smör med lite olja så tål det värmen bättre. Vi körde rejält med bregott. Femåringen och treåringen turades om att steka. Ettåringen åt bregott med tesked under tiden.
Plättarna vänds när ytan börjar stelna till.

Till dem åt vi kokt ris (råris med rött ris iblandat), knaperstekt fläsk och en syrlig tomat och bönsallad med koriander och kände oss lite centralamerikanska.

Men det är fortfarande ett mysterium hur små magar kan få plats med så mycket pannkakor.

Matsaga:
Det röda riset för sin rödbruna färg från ytterskalet som omger det. Precis som på andra råris så har man låtit det sitta kvar istället för att skala bort det. De röda rissorterna är nära släkt med vårt vanliga ris.
Eftersom det lätt korsar sig med vanligt ris och kan resultera i mindre skördar ses det som ett ogräs bland vanliga risodlare. Dessutom släpper det röda riset sina korn när de mognar till skillnad från vanligt ris som håller kvar kornen på axet. Då hamnar det fler röda riskorn i marken till nästa år och så blir ännu mer av åkern uppblandad med rött ris. För att undvika detta får de vanliga risodlarna odla andra grödor vartannat år för att bli av med rödriset.
Som tur är finns de de odlare som koncentrerar sig på det röda riset också.

I södra Frankrike, Europas nordligaste risodlingar, finns stora odlingar av rött ris. De kom till på 1800-talet för att rena den salta Rhone-deltamarken så att andra grödor kunde odlas. Under andra världskriget återupptogs risodlingen igen, bland annat eftersom importen över havet avbrutits. Idag upprätthålls de genom jordbruksstöd, men det är en annan historia.

Sommelierer och sagofanta

För några dagar sedan hade familjen vän-rik middag.
Med världsmästarsommelierer i sällskapet spände dryckesutbudet från avocadovin och jäst stomjölk till flertusenkronors bordeauxer.

Och familjens fanta.
Tre och femåringen bjöd noggrant tillblandad.
Välbalanserad, fruktig, mineralig med en lätt oxiderad ton. Tydlig terroir. Vinner inte på lagring.

Recept: sagofanta
Kolsyrat mineralvatten
Äppeljuice

Vill man ha mycket kolsyra tar man outspädd juice, annars utblandad, och tillsätter mineralvattnet. Läskande i dubbel bemärkelse.

Om den orangea varianten säger treåringen att det är sån där låtsasfanta. Mamman säger inget men tänker mindre raffinerat socker. Och vinsten av att själv eftertänksamt få smaka sig fram till sin egen preferens.

Om den jästa stomjölken sades det mycket. Men först efter att det kväljts, ögontårats och slutligen vadhetsats mellan mamman och sommeliern.
Sverige kan känna sig lugn inför VM 2010. En representant som höjer hästglaset igen, med anledningen man måste lära känna dryckens själ, det är en grundlig person.

Kärlek och köttbråk

När mamman cyklade den där långa vägen genom Europa hägrade en särskild belöning innanför den franska gränsen. Samma lockelse var mantrat på de vansinnesstora motorvägslabyrinterna som ledde in i Paris.

En uppriktig surdegsbaguette med rejält lager rillettes och cornichons.

Hemkänsla i en fransk stad uppnås genom att leta upp sin noggranna bagare och en slaktare med rätta rillettehandlaget. Må det vara gås-, anka- eller grisrillette, har man funnit sin rilletteslaktare spelar inte knasbyråkrati, könsroller eller hundbajs lika stor roll.

Matsaga av familjärare modell:
Något år efter de slagit sig samman fick mamman förmånen att inviga pappan i rillettens rike. Nu hade de en gemensam drivkraft att angöra Frankrike; att få frossa i och dessutom medbringa någon kluns vaxpappersinslagen, fet köttsylta.
Den åt oftast mamman och pappan i kapp stående i köket.

Så kom förra sommaren och blev en milstolpe i familjens tillvaro.
De prövade och konstaterade överväldigade att de kunde göra sin egen rillette.

Som tur var gifte de sig några dagar senare och fick hjälp av hundratalet gästar att äta upp den. Annars hade sagan varit all och de tvenne vilat i salig fläskdöd på trägolvet.


rilletten slukades innan någon hann fånga den digitalt

Recept:
Inspirerande Gitto och pålitliga Griskindspatrik har recept och tydligt tillvägagångssätt.
(I Anthony Bourdains "Les Halles" finns det lite ordsmideri om man vill ha utfyllnad.)

Fläsksorter kan variera (ursprungligen är det ju ett av leden i att tillvarata alla delar på grisen, så bryt inte rygg för att leta upp exakta styckningsdelar. Däremot helst från en gris med försvarbart leverne).

Denna gång blev det vendelgris och
ca 1kg färskt sidfläsk
knappt kg bogfläsk
halvt kilo fläskkarré
fläskben
knappt 300 gr ister

Vi föredrar den okryddad bortsett från salt, lite timjan, något lagerblad och några rejäla drag med svartpepparkvarnen.

När köttet kokat sin evinnerlighet i lugn och ro i ugnen är det en lockande samlingsplats för valfritt antal småkockar. Efter att ha avlägsnat alla ben tar slutsteget vid.
Med slevar eller gafflar bråkar man köttet i trådar och smakligt rörig konsistens.

Sen lever man lycklig i många sina dagar.